Bild: Bejsjö Foto

Om hundra år kommer få att minnas mig. Detsamma gäller de flesta av oss. 

Men om någon ändå hör talas om oss där i framtiden, vad vill vi då ska sägas? 

Det är lätt att glömma att det är de små besluten vi tar idag som formar berättelsen om nu i framtiden. Vi har alla både gott och ont inom oss, men vad är det som kommer att erövra berättelserna om våra liv? Är det viktigt om andra beundrar oss eller är det kanske viktigare hur människor mår på insidan av sig själva medan vi vandrar här tillsammans sida vid sida? Vilka möjligheter bidrar vi till med våra väsen? Vilka vågor gör vi större med våra steg? 

Den 17 april, idag fast år 1974 i Östersund, såg jag dagens ljus för första gången. Mitt liv är till stor del en påminnelse om min mammas mod och osjälviska omsorg. På samma sätt är mitt liv också en påminnelse om varje steg som tagits i alla generationer innan. Våra liv är ingenting som vi någonsin skulle ha kunnat åstadkomma ensamma. Att just jag kan fira min födelsedag med ansiktet vänt mot solen är alltså en nåd och ett resultat av många tusentals andra människors liv, gärningar och vedermödor. Generationer byggs på varandra i en ostoppbar framåtrörelse där precis allt hänger ihop.

Med tanke på dem som gått före, bredvid och som kommer efter, 

och alla pusselbitar som behövde falla på plats för att vi skulle hamna just här, 

känns det plötsligt väldigt meningsfullt att i sanning hedra den här ojämna födelsedagen som jag har just i dag. 

Att fortfarande få fylla år, i en värld där de allra flesta människor som någonsin har levt faktiskt är döda, är ändå rätt så:

S t o r a r t a t !

Här nedan kommer veckans ord, vecka 16, som video (Vill du till min hemsida tryck här!):

vV