Jag har alltid känt mig annorlunda. Jag har förstått människor som inte orkat med mig och vissa sammanhang har verkligen inte funkat.

Jag har till exempel aldrig kunnat inordna mig i hierarkier (vad är tex egentligen en chef?), jag är också sämst på att småprata länge om lättsamma saker eftersom jag hela tiden vill komma till kärnan av vad jag tycker är viktigt på riktigt.

Jag tröttnar däremot aldrig på att höra om människors innersta längtan och jag vill veta allt om livets slingrande vägar och om hur andra hittar mening i sina liv. Vissa tycker att jag är för rakt på sak och jag förstår det.

Jag har tänkt att jag är lite knepig eftersom jag är ensambarn. När jag var barn var jag ofta hellre med morfar i skogen än med kompisar eftersom jag kände att så mycket som man förväntades göra med kompisar var slöseri med tid. Jag behövde mitt utrymme för att tänka mina egna tankar som gick lika kors och tvärs som stigarna i skogen.

Men med tiden märkte jag att många sa att de också kände sig annorlunda.

Först tänkte jag att det inte kunde stämma. De som var så i mina ögon normala.

Sedan kom jag på att det stämde. Alla människor är faktiskt lite annorlunda.

Även om vi söker i hela världen kommer vi aldrig att hitta två exakt likadana människor.

 Och det det är ju det här, att vi är annorlunda, som är så himla fantastiskt. Att vi är olika är det som gör att vi tillsammans kan bilda en helhet med olika perspektiv och kompetenser.

Numera tänker jag så här. Låt oss vara stolta över våra egenheter. Och låt oss samtidigt hjälpa andra att också vara stolta över sig själva.

 Bilden av mig är för övrigt från skogen där tallarna alltid håller högt i tak för våra olikheter - vi får se se till att inte hugga ned dem.🙏

(Ja jag har pyjamas på mig!😅)

Vill du komma till min hemsida klicka här! 

Visa fler inlägg